KRÖNIKA. Att ta avsked av en närstående är bland det svåraste som finns. Det är stunder som finns kvar i minnet hela livet. Avskedets stund kan bli ett vackert, om än sorgligt minne. Det kan också bli en förfärlig erfarenhet som sätter djupa spår hos de efterlevande och påverkar deras psykiska hälsa under lång tid framöver.

Mina tankar går ofta de här dagarna till alla de skåningar och svenskar som står inför ett sista avsked av sina anhöriga och till alla dem som avlider i respirator på våra sjukhus. Hur ser deras sista tid i livet ut? Har de någon vid sin sida som håller dem i handen? Får de anhöriga se sina närstående en sista gång och vara med dem ända till slutet? Får de ta farväl ordentligt?

Vad jag förstår så ser det lite olika ut på olika vårdnivåer på våra sjukhus och kommunala boenden. Många gånger finns det inte möjlighet för anhöriga att vistas i samma rum som den som ligger för döden. Man tvingas kanske ta farväl genom ett telefon- eller videosamtal. Eller i full skyddsutrustning på IVA. Och ofta har man kanske inte fått träffas på flera veckor innan det plötsligt tar slut. Det måste vara en oerhörd förlust och smärta.

Vi kristdemokrater har länge värnat om den palliativa vården och att människor ska få ett värdigt slut. Döden är ofrånkomlig och den drabbar oss alla på ett eller annat sätt, och ofta är den förenad med både fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt lidande. Därför är det oerhört viktigt att så långt det är möjligt stötta människor i detta svåra skede i livet. Att göra den sista tiden så värdig som möjligt och minska smärta och fysiskt obehag. Att stötta vid oro och existentiell ångest och att hjälpa till att hantera frågor om livet och döden. Det måste finnas möjlighet både för den som ligger för döden och dess anhöriga att kunna ta ett ordentligt avsked och ett sista farväl. Ingen ska behöva dö ensam utan en vän eller släkting vid sin sida. Ytterst handlar det om människovärde.

Den palliativa vården är inte vilken vård som helst och kan inte ersättas av annan hälso- och sjukvård. I Socialstyrelsens prioriteringsutredning listas palliativ vård i prioritetsgrupp 1. Det innebär att värdig vård vid livets slut alltid måste ges högsta prioritet. I den palliativa vården tas de svårast sjuka patienterna om hand och får sina symptom lindrade när de inte längre går att bota. Här behövs en helhetssyn med både psykologiska, sociala och andliga perspektiv och en samverkan mellan den sjuke, de närstående och många olika yrkesgrupper. Det är viktigt för patienter och anhöriga att få känna att allt görs för att befrämja och stödja den döendes välbefinnande och värdighet. Allt utifrån den enskilda personens unika behov och önskemål. I den palliativa vården kan den som befinner sig i livets slutskede få ett värdigt slut hemma eller i en hemliknande miljö. Det kan handla om möjligheten att få komma utomhus, få sängen utrullad på en uteplats och känna doften av grönskan, andas frisk luft och höra fåglarna sjunga. Och de anhöriga ska tryggt kunna vara hos sin sjuka släkting ända till slutet. En fungerande palliativ vård är avgörande för att den sista tiden i en människas liv ska bli ett minne som andas frid och trygghet mitt i sorgen och saknaden efter den döde.

Per Einarsson (KD), regionråd och ordförande i Psykiatri-, habilitering- och hjälpmedelsnämnden