KRÖNIKA. Runtom i världen ser vi en ökning av relationellt våld i kölvattnet av Coronakrisen. För en del innebär mer tid i hemmet att livet känns lite tråkigare. För andra innebär den sociala isolering som vi, i varierande grad lever under, en ökad risk att utsättas för våld. Hemmet är inte en trygg plats för alla.
I Kina har man sett en tredubblad ökning av våld i nära relationer sedan Coronakrisens utbrott. Också i Storbritannien, Spanien och i Frankrike rapporteras våld i hemmet ha ökat under karantänstiden. I Spanien har flera våldsutsatta kvinnor sökt sig till apotek – nästan allt annat är ju stängt – för att få hjälp att undkomma en våldsam partner. I Frankrike uppmanar myndigheterna att den som är utsatt ska vända sig till just apotek och uppge ett kodord för att få hjälp.
Varför kodord? Och varför apotek? Varför inte söka sig till en kvinnojour eller ett kriscenter? Precis som i Sverige finns det hjälporganisationer som en misshandlad kvinna eller man kan vända sig till för att få hjälp – men om man lever isolerad med sin förövare är det svårt att ringa det där samtalet eller be om hjälp över chatten. Risken är att förövaren, som ju befinner sig på samma plats som offret, nämligen i deras gemensamma hem, hör eller läser. Farhågan är att situationen då blir än värre.
Under veckan har jag talat med representanter för kvinnojourer och hjälplinjer för att få en bild av situationen i Sverige. De jag talat med talar alla om samma sak: Om en ökande tystnad. Samtalen till kvinnojouren har märkbart minskat. Färre våldsutsatta söker deras hjälp över nätet. Bokade möten avbokas. Jag tror att det är viktigt att inte tolka tystnaden som ett tecken på att allt är bra. Tvärtom är det en illavarslande tystnad. Det är knappast så att våld i hemmet upphört. Den som utsätts vågar helt enkelt inte be om hjälp. De jag talat med varnar för en ketchupeffekt – när den akuta Coronakrisen är över kommer fler att söka hjälp.
Då måste vi vara rustade för att kunna hjälpa. Den idéburna sektorn, kommunerna och regionens verksamheter måste finnas för den som blir och blivit utsatt. Men vi måste också finna vägar att nå den som är utsatt i detta nu. Vi vet att barn som bevittnar våld far illa och en ökad skyldighet att göra orosanmälan följer med den kunskapen. Statistiken döljer relationellt våld mot äldre där det finns ett stort mörkertal. Ingen ska behöva leva i skräck för våld och misshandel i sitt eget hem, den plats som ska vara en trygg tillflykt från världens larm.

Anna Mannfalk (M)
regionråd och 1:e vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden