KRÖNIKA. Vi lever i en speciell tid just nu. Mycket av vårt fokus ligger på covid-19 pandemin och dess konsekvenser på olika sätt. Varje dag rapporterar bland annat media om nya dödstal i världen, Sverige och Skåne, och döden har plötsligt blivit en del av vår vardag på ett tydligt sätt. Själv fick jag bud om en vän till familjen som tragiskt gått bort som en av de första i Skåne kopplat till covid-19. Siffrorna blev plötsligt skrämmande och jag kunde känna en stor maktlöshet inför en pandemi som drabbar oss alla på olika sätt. Bakom varje siffra finns en människa med familj, släkt, vänner och bekanta.

Det är genuint svåra frågor och mitt syfte är inte att komma med färdiga förslag eller låta påskina att jag har svaren. Men jag hoppas att du som läser den här texten ser den som en reflektion om extremt svåra frågeställningar. Om vi inte vågar prata om det svåra, hur ska vi då kunna göra det bättre?

Är döden något nytt och främmande som vi inte tänker på vanligtvis? Det enda säkra vi vet är att dödligheten hos oss är 100 procent, men den moderna döden ser annorlunda ut än för bara några decennier sedan. Döden finns närvarande i livet, inte minst i populärkulturen. Antalet mord och ond bråd död i Ystad, där den fiktiva polisen Kurt Wallander är aktiv överstiger vida normalfallet, men ändå vågar vi sällan prata om och tänka på döden. I TV-serier, filmer och böcker sker det fasansfulla ständigt och det sker nästan slentrianmässigt och utan större uppmärksamhet. Vi konsumerar det nästan som vilken vara som helst. Det finns något som fascinerar.

I Sverige dör ungefär 90 000 personer årligen och siffrorna ligger hyfsat konstant. Vi vet alla att vi kommer drabbas av död, sorg och längtan efter våra nära och kära som vi har förlorat men vågar vi ta steget att prata mer om det? Vågar vi erkänna att vi kan tycka det är jobbigt att prata? Stänger vi in dessa känslor och försöker rationalisera döden till något som bara drabbar andra?

I sjukvården och äldreomsorgen är det vardag att hantera döden och jag är djupt imponerad av den professionalism som finns kring dessa svåra och djupa frågor. Där tror jag vi kan lära oss mycket av personalen och ta hjälp av den kunskap som finns. När har vi levt ett bra liv med livskvalitet och när går gränsen för samhällets insatser? Vad är egentligen livskvalitet och hur skulle vi kunna mäta den? Det går, men det innebär att många av våra invanda föreställningar och fördomar måste förändras i grunden och det vet vi är svårt.

Fler människor dör på sjukhus idag än för 40 år sen. Frågan är om institutionaliseringen av döden för gemene man har gått för långt? Har vi rationaliserat bort döden i våra moderna liv? Är det möjligt att vi framöver kan se en förändring av perspektiven och återgång till att döden blir en naturlig del av livet? För inget liv utan död och ingen död utan liv. Just nu genomgår vi en prövning av vårt gemensamma samhälle. Inte minst ställs hälso- och sjukvården inför stora utmaningar och påfrestningar men i krisens slutskede finns hoppet, ljuset och möjligheten till nyorientering av samhället. Krisen kan bli en positiv drivkraft där förändringar sker till det bättre. Kanske en del blir att vi tänker mer på döden, vågar prata om den och ger oss själva chansen att leva medan tid finns.

Anders Lundström (KD)
regionråd och ordförande i sjukhusstyrelse Helsingborg