KRÖNIKA. När jag lyssnade till statsministerns tal till nationen häromveckan fastnade jag i en formulering. Statsministern talade bland annat om att det vid ”några få avgörande stunder i livet” är nödvändigt att göra uppoffringar, inte bara för vår egen skull utan också för att ta ansvar för vår omgivning och våra medmänniskor.
Nu rycker jag citatet ur sitt sammanhang, men dessvärre tror jag att det bakom orden döljer sig en kultur som blivit så självklar i vårt samhälle att vi nästan är omedvetna om den. En kultur som utgår ifrån att det är ett normaltillstånd hos människan att vara egoistisk och alltid sätta sig själv i första rummet. Det anses vara fullt naturligt och på något sätt bortom ifrågasättande. En sorglig kultur med en dyster människosyn.

Jag tycker inte vi ska vara osjälviska och ta ansvar för våra medmänniskor endast vid några få avgörande stunder i vårt liv. Jag vill tro och hoppas att omsorgen om varandra går djupare än så. Att på samma sätt som egoismen och överlevnaden kan vara en drivkraft kan längtan efter att göra livet bättre för andra vara det.
Viljan att göra uppoffringar och insatser för våra medmänniskor borde tvärtom vara vår främsta drivkraft, i synnerhet för oss politiker. Det är ett stort förtroende väljarna har gett oss, och med stor makt kommer också ett stort ansvar. Att vara i en politiskt ledande position handlar om att inte se till sitt eget bästa utan att lyfta blicken för att förstå vad som är bäst för samhället och medborgarna.

Tyvärr tror jag att många människor i maktpositioner, även vi politiker, lätt tappar fokus. Det blir så viktigt att vara snabb i sociala medier, att vara högljuddast i debatten och samla politiska enkla poänger. Det blir en tävling om vem som får mest ”likes” i sociala medier, vem som citeras mest i tidningen, vem som sitter inne med mest information – som stjäl fokus och energi och gör att vi lätt glömmer det som är vårt huvuduppdrag – att företräda våra medborgare och tillsammans försöka skapa ett bättre samhälle för så många som möjligt. Det leder tyvärr också i förlängningen till att det blir mindre av uppmuntran oss politiker emellan. En uppmuntran vi så väl behöver i det viktiga och många gånger svåra uppdrag vi står inför.

Jag vill gärna tro och hoppas att det är denna längtan att göra det bättre för våra medmänniskor som är den främsta drivkraften hos oss, inte att visa upp sig och vinna så många politiska poänger som möjligt. Jag tror också det är väldigt viktigt att vi som politiker försöker vara goda förebilder och inte falla i den fälla som så många andra faller i – att vårt människovärde ligger i hur mycket vi syns och hörs och hur många popularitetspoäng vi skaffar oss.

Just därför är det samtidigt också så glädjande att se hur den kris vi nu står i, med spridningen av covid-19 faktiskt inte bara lockar fram egoismen och överlevnadsinstinkten i oss utan också medmänsklighet och omsorg. Facebook svämmar över av människor som erbjuder sin hjälp till äldre som inte kan ta sig till affären för att handla på egen hand. Företag ställer om sin verksamhet för att stötta hälso- och sjukvården med handsprit och skyddsutrustning, och varje dag erbjuder massor med människor från civilsamhället och olika branscher sina tjänster för att avlasta vårdpersonalen. Det är den kraften och medmänskligheten som finns i samhället mellan människor som vi måste ta vara på. Det är även en god förebild för oss i politiken. Detta är verklig samhällsgemenskap.

Per Einarsson (KD)
regionråd och ordförande i psykiatri-, habilitering- och hjälpmedelsnämnden