KRÖNIKA. Just nu pågår en stor internationell kris när Covid-19 (Coronaviruset) sprids snabbt, oron är stor internationellt och beslutsfattare och medborgare famlar när det gäller vad som är rätt och rimliga åtgärder. Naturligtvis ska vi ta oron på största allvar, vidta alla de åtgärder som behövs och tillsammans göra vårt yttersta för minska smittspridningen och dämpa effekterna av virusets härjningar.

Men vad är egentligen en kris och vad kan vi lära oss av den? Behövs kriser för att våga ta strukturella beslut och förändra och utmana våra invanda mönster och strukturer? För ett antal år sen lyssnade jag på en forskare från Institutet för framtidsstudier som menade att Sverige behöver fler kriser. Hans tydliga hypotes var att krisen under 1990-talet hade skapat förutsättningar för det välstånd som vi upplevt under inledningen av 2000-talet. Sant eller inte låter jag vara osagt, men hade vi kriser oftare skulle vi också våga vara modiga och ta bättre och tydligare beslut var hans budskap. Jag är osäker om det är fler kriser vi behöver, men modiga politiker behövs alltid som vågar förändra och utmana gamla strukturer. Vad kan vi och vad ska vi dra för slutsatser av Covid-19 och den senaste pandemin?

I Region Skåne och sjukvården står vi inledningsvis väl rustade och beredskapen är god, men det kommer att bli ett maratonlopp där prövningarna blir många och svåra. Alla som sprungit ett maratonlopp vet att 42 195 meter är långt och resurskrävande. Även om det känns bra efter 11-12 kilometer kommer prövningarna efter 27-32 kilometer. Har man inte gjort ordentliga förberedelser och tränat kroppen på uthålligheten kommer det göra ont och vara svårt att klara hela distansen.

Vi vet att sjukvården är fragmentiserad och att gränserna mellan kommunerna, primärvården och sjukhusen utgör ett hinder. Medborgarna bryr sig inte om vem som har det politiska ansvaret för just vilken nivå och vilka instanser utan förväntar sig god och nära vård med hög tillgänglighet oavsett huvudman. Kanske kan denna senaste kris skapa förutsättningar för att överbrygga dessa ibland onödiga klyftor mellan verksamheter och istället se till helhet och enskilda individers behov?

I nordvästra Skåne försöker Helsingborgs lasarett och primärvården tillsammans med kommunerna hitta detta samarbete, men det tar tid och kraft. Det finns goda ambitioner och embryon till mycket spännande och viktiga samarbeten för medborgarna, men många små problem blir lätt oöverstigliga hinder och barriärer istället för broar och möjligheter. Med Hälso- och sjukvårdsavtalet mellan Region Skåne och de 33 skånska kommunerna finns nu en historisk möjlighet att göra något bra och modigt som ger verkliga resultat. Kanske kan krisen vi står inför vara den katalysator som behövs för att lyckas med något som i teorin är enkelt, men i verkligheten är stort och svårt? Så låt oss först och främst fokusera på krissituationen här och nu. All tid och kraft lägger vi på att minska smittspridningen, skydda sköra medborgare och hålla ut. Det finns resurser, engagemang och alla möjligheter i världen att klara den akuta fasen. Därefter behöver vi verkligen fundera på vad som fungerat bra i krisarbetet, ta fasta på vilken enorm kraft det finns i vårt gemensamma arbete och sudda bort de osynliga gränser som vi själva har satt upp mellan olika verksamheter. Endast då har vi vänt en kris till en bättre framtid för alla. Då har vi förvaltat vårt uppdrag och gjort det bättre för skåningarna, trots kriser, utmaningar och uppoffringar för de gemensammas bästa.

Anders Lundström (KD)
regionråd och ordförande i sjukhusstyrelse Helsingborg