KRÖNIKA. Vårt samhälle har regelverk som många gånger förutsätter att den som inte är sjuk är frisk.

”Har du inte feber, så kan du gå till skolan”, har nog många föräldrar sagt till sitt barn.

Regelverk för sjukskrivning, sjukersättning med mera bygger många gånger på samma logik. I verkligheten är naturligtvis gråskalan betydligt mycket bredare mellan att vara frisk och sjuk. På samma sätt ser vi också ofta på vårt psykiska mående. Finns det en förväntan på ständig lycka som definition av god psykisk hälsa? Detta är frågor som jag funderar över ofta, och hur vi som samhälle har hamnat här. 

Om man exempelvis gör slut med sin pojkvän är det ganska naturligt att man är mindre lycklig och mår psykiskt sämre under en period, men är det skäl nog att söka vård? Borde det inte vara så att vi måste lära oss att hantera sämre mående som hör till livets upp och nedgångar på egen hand? Att helt enkelt vara bättre rustade att hantera motgångar bättre än vad vi gör i dag? Men samtidigt också kunna identifiera och fånga upp de individer som verkligen behöver vård och inte bagatellisera deras psykiska ohälsa.

När det gäller hälsan hos oss alla: Är det verkligen möjligt att alltid vara helt frisk? Kanske varierar hälsa inklusive lycka faktisk över tid? För om vi tänker efter så har vi alla dagligen mer eller mindre krämpor, och alla krämpor kanske inte är något man ska söka vård för utan kunna hantera på egen hand.

För visst är det så att hälsa och lycka inte är några konstanta tillstånd utan snarare är mer beroende av omständigheter som ibland ligger utanför vår förmåga att kunna styra och kontrollera. Något som alla med kronisk sjukdom vet och lär sig att hantera tidigt är att hälsa är en ögonblicksbild av nuet. I den digitala världen där ett helt smörgåsbord av möjligheter breder ut sig, är tillgång till snabb vård bara en knapptryckning bort. Och även om förbättrad tillgänglighet är absolut önskvärt, är det viktigt att vi faktiskt använder den till rätt behov.

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn, kan det då vara så att i dagens samhälle när familjebanden är utsträckta, byn inte längre finns på samma sätt? När många bor långt ifrån varandra och stödet som man hade av tidigare generationer för att kunna ställa frågor och få hjälp saknas? I vilken mån skall då den skattefinansierade sjukvården ersätta det stödet? Jag tror att frågan vi måste ställa oss är, hur skapar vi förutsättningar för att individer, familjer, föreningsliv, idéburen sektor, med flera kan stödja hälsofrämjande insatser som inte kräver sjukvård, att bli byn som man kan få stöd hos?

Detta är frågor som inte har några enkla svar. Ser fram emot att ta del av många tankar i ämnet framöver.

Anna Mannfalk (M)
regionråd och 1:e vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden