KRÖNIKA. Jag råkade nämna för komikern och moderatorn Johan Wester att jag spelar innebandy. Han blev påtagligt intresserad och vill veta var (i Löberöd och Harlösa) och om vi hade kompletta lag (ja). Där, någonstans, fick jag en inre syn av hur Kajan, en av Johan Westers karaktärer från HippHipp, springer mot mig med klubban i högsta hugg.

Vissa skådespelare blir så fullständigt förknippade med sina roller att karaktären tar över. Så fort jag ser Daniel Radcliffe tänker jag automatiskt på Harry Potter och jag misstänker att jag inte är ensam om det.

Men det är inte bara skådespelare som spelar olika roller. Alla vi människor går ut och in i olika roller.

Vissa dagar sitter jag i regionstyrelsen. Någon kväll emellanåt är jag bingovärdinna för att hjälpa yngsta dotterns idrottsförening att samla in pengar. Ibland tar jag på mig hjälmen, sätter mig på Bessie – min röda BMW F700GS – och växlar upp.

(När jag skriver det här kommer jag plötsligt att tänka på ”Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man.” En man som är utklädd till fantom som klär ut sig till man. Något att fundera på.)

Självklart går jag också mer eller mindre in i olika roller.

Jag är mamma, jag är dotter, jag är syster, jag är vän, jag är flickvän (om man vågar kalla sig för det även vid 40+). Jag är den som åker till Gekås för att handla billigt, jag är den som älskar bufféer, jag är den som stannar kvar längst på galamiddagar, men också är den som alltid plikttroget är på plats på morgonen dagen efter.

Och jag är regionråd. Vissa roller har du 24/7. En läkare på en fest kommer oundvikligen att få minst en fråga om utslag eller krämpor från någon av de andra gästerna. Ett regionråd på samma fest kommer garanterat också att få frågor, dock av helt annan karaktär.

Jag älskar det där. Att få frågor. Att få prata politik. Att få ha den stora förmånen att vara förtroendevald.

Men under årens lopp har jag upptäckt en sak, som ibland ställer till det när jag pratar politik. Många jag möter tror nämligen att vi regionråd kan bestämma mycket mer än vad vi faktiskt kan.

För även i politiken och i Region Skåne har vi olika roller, som är betydligt mer formella.

Jag får varje vecka en rad olika samtal och mejl om saker som jag inte direkt kan göra någonting åt.

En upprörd pappa som får vänta två timmar med sonen på vårdcentralen för att sedan få beskedet att komma tillbaka nästa dag. En ung kvinna som anser att hon har fått fel diagnos. En äldre herre som inte för sitt liv kan förstå varför man ändrar 3:ans avgångstider och inför en helt ny tidtabell.

Mina svar blir alltid lika frustrerande intetsägande. ”Beklagar att du har upplevt detta, men vänd dig istället till verksamhetschefen på vårdcentralen/sjukhusavdelningen/Skånetrafiken.”

Vi politiker ska inte, och får inte, lägga oss i hur verksamheterna sköts i vardagen. Inte ens om vi skulle bli otroligt missnöjda med en verksamhetschef, kan vi göra något. Det finns bara en enda tjänsteman som vi politiker anställer och det är regiondirektören. Alla andra chefer, är regiondirektörens ansvar. Inte politikens.

Vår roll som politiker är att slå fast vad som ska göras. Tjänstemännen i förvaltningarna ansvarar för hur det görs.

Många människor har hört talas om uttrycket ”ministerstyre”. Man vet också att det inte är något positivt. I Sverige är uppdelningen mellan opolitiska tjänstemän och politiker mycket tydlig. Den rågången är viktig. Även när det gäller regionen.

Skillnaden mellan att styra som regionråd och regionrådstyre, spelar stor roll.

Annette Linander (C)
regionråd med särskilt ansvar för digitalisering