KRÖNIKA. I november hittades en man i 80-årsåldern död i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Polisen menar att han legat så i flera år. Inte sökt av någon, inte saknad i något sammanhang. Pensionen betaldes ut och hyran drogs via autogiro.

Man blir illa berörd när man hör om en sådan händelse och man kunde hoppas att den var unik, men det är den inte. Visserligen hade just den här mannen legat död ovanligt länge, men varje år hittas närmare 200 personer efter att ha legat döda i en månad eller mer. Och man kan fortsätta rada upp sådana här dystra exempel. Att över en miljon människor i Sverige saknar en nära vän, är ett sådant. Ett annat exempel är att antalet deltagare på en begravningsgudstjänst har minskat från 49 personer år 1990 till 24 personer år 2016, och allt fler begravs utan en enda vän eller anhörig närvarande.

Själv har jag en avliden släkting som fortfarande får grattishälsningar på Facebook, trots att han varit död i sex år. Visst finns det gemenskap på sociala medier men ibland får man känslan att gilla-markeringarna och kommentarerna mer är en uppvisning i hur bra och omtänksam man är, snarare än det rör sig om äkta omtanke och gemenskap.

Vissa menar dock att vi inte alls blir ensammare, utan att det handlar om att man idag betraktar vänskap på ett annat sätt eller att det beror på förändrade vanor. Jag har gärna fel och går trenden åt hållet att människor upplever större gemenskap så är det förstås bra, men jag känner mig långt ifrån övertygad. Jämför vi med Norge är det så många som 117 personer i genomsnitt som kommer för att hedra en avliden person. Hur förklarar man det?

I Japan kan man hyra en vän, en familj eller till och med ett helt gäng professionella kompisar för att fira sin födelsedagsfest. Det finns också firmor som specialiserat sig på att städa upp lägenheter och hus där ensamma människor legat döda länge och oupptäckta. Det är en otäck utveckling och jag är rädd för att vi kommer se mer av sådant, även i Sverige.

När vi nu närmar oss jul vill jag därför gå ut med en liten uppmaning: tänk efter om det finns något som just du eller din familj kan göra för att minska ensamheten i samhället. Kanske det blir att ringa det där samtalet eller åka iväg och göra det där besöket som skjutits upp alltför länge. Julen är ju verkligen traditionernas tid och här finns förutsättningar att skapa nya sådana. Och varför begränsa de goda insatserna till jul? Nyårsafton kommer en vecka senare, och ett bättre nyårslöfte än att arbeta för mindre ensamhet i samhället under 2020 kan jag inte tänka mig!

Per Einarsson (KD)
regionråd och ordförande i psykiatri-, habilitering- och hjälpmedelsnämnden