KRÖNIKA. Vad är kärlek? Carl Bildt fick den frågan i teve en gång av Stina Lundberg Dabrowski. Om jag inte minns fel var hans svar ”en form av beroende”. I skrift kan det tolkas som ett knastertorrt konstaterande likaväl som ett både insiktsfullt och passionerat svar. Men vi låter det vara öppet för tolkning och funderar istället vidare på just det här med beroende, och behov, i dagens samhälle.

Materiellt sett är vi idag mindre beroende av varandra än för bara några decennier sedan och jag vill mena att vi inte längre umgås lika naturligt och otvunget som före den digitala revolutionen. Det är synd, och kanske har det också påverkat oss mer än vi anar. Hade den psykiska ohälsan nått dagens skrämmande höga nivåer om vi inte levt med den här distansen till varandra som vi gör? Hade missbruksproblematiken varit så utbredd? Ensamheten?

Någonstans i byggandet av vårt välfärdssamhälle, med sitt statliga skyddsnät, kanske vi råkade bygga bort lite för mycket av det där som gör att vi behöver varandra. Sällan är något enbart svart eller vitt. Så när vi fick det bättre på ett håll, fick vi det kanske sämre på ett annat? Jag tror att när det naturliga behovet av kärlek, gemenskap och samhörighet inte blir tillfredsställt så ökar risken för att hamna i olika former av beroende. Det kan vara sprit och droger men också spel, alltifrån dataspel till vadslagning om pengar där man på kort tid kan förlora allt man äger och mer därtill.

Jag tänker också på det här med samsjuklighet. Samsjuklighet är, för den som inte känner till det, ett begrepp som används för att beskriva en person som lider av både ett missbruk och till exempel psykisk ohälsa. Begreppet är viktigt, inte minst eftersom det blottlägger en av de största utmaningarna inom vården: att behandla hela människan och inte bara de olika delarna var för sig.

För visst är det så, att har man ont är det sällan begränsat till ett ställe. Ibland är det till och med svårt att veta vad som kom först i problemkedjan. Var det den psykiska ohälsan eller spelberoendet som kom först? Drickandet eller depressionen? En olycka kommer sällan ensam, det uttrycket stämmer tyvärr väl in på samsjukligheten. Den mindre kända fortsättningen på ordspråket är att en lycka sällan går ensam, och det tycker jag är en tröst i det här sammanhanget. För arbetar vi med blick för helheten och hittar grundorsaken tror jag mycket av beroendeproblematiken kan lösas. Vi kan då också, som en konsekvens av ökad tydlighet, slippa huvudmannaproblemet där så många patienter med samsjuklighet hamnar mellan stolarna och bollas runt mellan olika instanser. Ett bra exempel där man sett helheten är metoden ”Bostad först” där man betraktar bostaden som en grundtrygghet som den hemlöse behöver för att kunna ta itu med sina andra problem.

Behovet före beroendet, det är så vi måste börja se det tror jag. Allra bäst är naturligtvis om behoven är tillfredsställda redan från början så att man inte öppnar dörren för ett beroende, och i det arbetet är familjen en grundsten – trygga familjer ger trygga barn.

Per Einarsson (KD)
regionråd och ordförande i psykiatri-, habilitering- och hjälpmedelsnämnden