KRÖNIKA. Det finns inte ett enda parti i Region Skåne som inte vill korta köerna, öka tillgängligheten och ge skåningarna en bättre vård. Oavsett om vi pratar Allians för Skåne eller oppositionen. Ofta, inte alltid men ofta, är vi också överens om var problemen ligger. Växande utanförskap och ökande psykisk ohälsa är lättidentifierade faktorer. Så vad är skillnaden mellan partierna och blocken? Är det bara mer eller mindre i skatt som skiljer oss åt?

I förra veckan läste jag en debattartikel skriven av flera företrädare för Miljöpartiet. Det var en välskriven debattartikel i Dagens Samhälle och jag fastnade särskilt vid det här stycket:

”Samtidigt som vi gör akuta insatser behöver vi föra en bredare debatt om hur vi byggt vår skola, vårt samhälle och om hur vi behandlar våra barn. När mer än var fjärde ungdom upplever problem med ängslan, oro eller ångest kan det inte enbart vara ett individuellt problem, utan visar också tydligt på ett större samhällsproblem som vi tillsammans måste ta oss an.”

Som kristdemokrat håller jag helt med om detta. Skillnaden mellan oss ligger naturligtvis i hur det här samhället då ska se ut. Något Miljöpartiet inte går närmare in på i sin debattartikel. Vilket är synd, för i slutänden är det helt avgörande. Både för om man faktiskt lyckas i sina föresatser och hur det i så fall ser ut efteråt.

Den ideologiska kompassen måste tydligt kunna avläses, menar jag. Både av en själv och väljarna.

Kristdemokraterna har sedan partiet bildades haft en vision om samhällsgemenskap. En vision där en villighet att bidra, en hög grad av ansvar och tillit präglar det gemensamma livet. Vi ser idag att vi som samhälle vacklar i mycket av detta. Alltför många barn får inte en trygg uppväxt och har inte upplevt den viktigaste gemenskapen av dem alla, den som hittas i familjen. Att samhällsproblemen staplas ovanpå en sådan svag och bräcklig grund förvånar tyvärr inte. Men när vi umgås mer och mer via sociala medier och bordssamtalen uteblir menar jag att det blir extra viktigt att ta samtalen, att vara nyfiken, våga trösta och ge hopp. Vuxenvärlden får inte svika, utan den måste rusta våra unga för livet.

Och vi behöver tydligt definiera vad psykisk ohälsa är. Det är fullt förståeligt att det är tufft när pojkvännen gjort slut eller hunden har dött. Men allt ska inte till psykiatrin. Precis som man har hemkunskap i skolan kanske det också ska finnas en slags livskunskap, där man får verktygen till att hantera vardagens vassa kanter.

Som kristdemokrat kommer jag fortsätta arbeta för ett samhälle som bygger på kristen människosyn och värdegrund, helt enkelt för att jag är övertygad om att det skulle lösa många av de problem med utanförskap, psykisk ohälsa och ensamhet som vi så ofta ser runt omkring oss. För jag menar att det är vi utanför vårdklinikerna som ska ge livsgnistan och livsglädjen tillbaka till dem som förlorat den. En större samhällsgemenskap behövs, och oj vad jag längtar efter den!

Per Einarsson (KD)
regionråd och ordförande i psykiatri-, habilitering- och hjälpmedelsnämnden