KRÖNIKA. Ett grundläggande fundament för ett land med frihet och demokrati är en stark rättsstat. Det innebär en ordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och från andra individer, som ger juridisk trygghet och som ger en förutsägbar tillämpning av lagarna. När detta inte längre är en självklarhet drabbar det hela vårt samhälle.

Rättsstatens principer måste gälla i hela Sverige, utan undantag och utan relativiseringar. De senaste årens ökade gängkriminalitet och våld i de svenska förorterna har skapat spänningar mellan de som påpekar problematiken och de som ser all diskussion som ett hot mot den politiska korrektheten.

En rädsla för att kliva andra på tårna har lett till en utbredd ovilja att diskutera problematiken i att det finns områden i Sverige där rättssäkerheten inte är självklar. Ökat våld i form av skjutningar, sprängningar och grova vapen på gatorna – som är extremt för ett land som inte befinner sig i krig – liksom hederskultur och gängbildning, är problem som har blivit stigmatiserade. Det leder i sin tur till att de människor som man är rädd för att trampa på tårna är de som drabbas i störst utsträckning.

Otrygghet och gängkriminalitet normaliseras i förorterna och mitt i allt detta förminskas de mest drabbades rätt till likvärdig rättssäkerhet och trygghet. Personer som flytt från våld till Sverige tvingas bevittna våldsdåd i sitt nya hemland.

Denna otrygghet drabbar hela vårt samhälle. När parallella rättssamhällen växer fram förlorar vi inte bara dessa områden, utan vi förlorar vår kraft som demokrati och rättsstat. Att påpeka detta har ingen koppling till främlingsfientlighet. De som påstår det tillhör inte sällan dem som saknar politisk förmåga att bekämpa brottsligheten och som hellre angriper politiska motståndare än söker lösa faktiska problem.

För det första måste vi erkänna att problemen finns. Det ska inte göras genom kollektiv skuldbeläggning, då varje individ måste bedömas utifrån och ta ansvar för sina handlingar. Det ska heller inte göras genom att låtsas som att det inte finns en överrepresentation av vissa grupper bland de som begår grova brott, eller än värre låtsas som att brotten inte finns. Det är också ingenting märkligt med att påpeka att hedersförtryck kommer från kulturer som skiljer sig från den svenska.

För det andra ursäktar inte faktumet att en form av brott minskar att en annan form av brott ökar. Det ökade antalet grova brott kan heller inte lösas genom att sänka kraven. Vi behöver hårda krav på rättsstatens instanser, på politiker att styra riket, på medborgarna själva och på skolor att leva upp till kunskapens krav.

Men mest av allt behöver vårt samhälle konkreta strategier för att bygga bort segregation och otrygghet för att varje människa ska ha rätt till ett rättssäkert samhälle. Det förutsätter en grundläggande förståelse för problemens existens och mod inte bara till att tala om problemen, utan också göra någonting åt dem.

Gunnar Hökmark