DEBATT. I ett junisomrigt Kristianstad firar Region Skåne sina första tjugo år i samband med budgetfullmäktige i dag (17/6). Regionen påbörjade formellt sin verksamhet vid kalenderårets början 1999. Det är ett återhållet och huvudsakligen internt firande, men väl värt att lyfta fram.

Regionens början var politiskt turbulent, med ett svårt parlamentariskt läge – ungefär som nu. Ekonomin såg lika mörk ut. Men Skåne gick på ett föredömligt sätt i bräschen för den regionalisering av landstingen som först i år har blivit standard i övriga delar av landet. Övertagandet av det regionala utvecklingsansvaret från Länsstyrelsen har visat sig göra skillnad. Förankringen i hela länet har blivit bättre. Konstlade gränser har suddats ut. Skåne talar med en röst, inte tre.

Sjukvårdens framtid har varit det allt annat överskuggande ämnet i alla år. Inledningsvis saknades den sammanhållande styrning som nu har etablerats, och som vi förfinar med en ständig balansgång mellan att ge efter och dra. Den då hyperintensiva debatten om alternativa utförare har fortsatt lika intensivt. Möjligheterna att behandla fler har ökat i takt med den medicinska utvecklingen. I Skåne har vi sett till att korta vårdköer genom att ge skåningarna chansen att i många fall själva välja vem de ska få vård av.

För tjugo år sedan fanns två länstrafikbolag, i dag har vi Skånetrafiken. Utvecklingen har varit fantastisk. Aldrig tidigare har så många åkt med regionens bussar och tåg som i dag. Teknikens utveckling har bejakats, om än i sakta mak. Det kan gå snabbare, och framför allt: i tid.

Öresundsbron blev en större succé än vad vi kunde ana.

Men vi vill vidare. Var befinner sig Skåne om ytterligare tjugo år?

Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara. Vår förhoppning är att Skåne som gränsregion kan dra ännu mer nytta av sitt geografiska läge. I dag samverkar vi på ett helt annat sätt än vad vi gjorde förra seklet med våra danska och svenska grannar. Banden bär åt både norr och söder.

I ett öppet Skåne har vi i alla år samarbetat med den som önskar, samtidigt som vi håller hårt på vår skånska identitet. Skånsk vårdexport kan bli en ännu bättre affär. Fortfarande lägger dock nationella regler hinder i vägen för den utveckling som hade varit bra för hela Sverige. Den skånska potentialen kan aldrig användas fullt ut för rikets bästa om inte Stockholm tar den på allvar. Mycket återstår ännu innan arbetsmarknaden är till 100 procent gemensam. Det borde vara lika självklart för en Malmöbo att ta del av välfärdsutbudet i Köpenhamn som för en Kristianstadsbo att söka vård i Lund. Varför ska skåningen alltid tvingas ta strid för självklarheter?

2039 har digitaliseringen i vården en inte enbart assisterande funktion, utan också en servande. Den hjälper skåningen att själv ta ansvar för sin hälsa: den bästa sjukvården är som alltid den som inte behövs.

Skåne har fler förbindelser över Sundet. Med asfalt och betong som medel förs människor närmare varandra, blir samhörigheten större och utvecklingen lättare att driva på. Samtidigt har utsläpp eliminerats och miljöpåverkan sker på en hållbar nivå.

Det skånska näringslivet blomstrar som aldrig förr. De gamla flaggskeppen har kompletterats med nya, framgångsrika företag. Entreprenörskap och innovation växer i samklang med de skånska forskningsmiljöerna.

Så kan man fortsätta spekulera, eller så kan man kort konstatera att det viktiga är att våra grundläggande skånska värderingar förblir gemyt, god mat och ett översvallande välkomnande. Det räcker långt. Alla här ska vara en del av den skånska gemenskapen och bidra till dess förverkligande. Då klarar vi oss nog ändå i tjugo år till. Minst.

Annika Annerby Jansson (M)
regionfullmäktiges ordförande

Carl Johan Sonesson (M)
regionstyrelsens ordförande