KRÖNIKA. Vad är det som gör att vi svenskar är så avvaktande och misstänksamma mot det europeiska samarbetet?

Jag hade hoppats på en positiv EU-valrörelse, denna vår sjätte sedan Sverige blev medlem 1995. Men blev det så?

Fortsatt präglas budskapet hos de politiska partierna av en hel del skepsis och i flera fall av rent avståndstagande. 

Varför har vi svenskar genom åren haft så förbålt svårt att omfamna Europa och inse vilka enorma fördelar vi har att leva på denna fredliga och välmående kontinent, som genom historien tidigare har plågats av ständiga krig?

Människor från andra delar av vår värld är beredda att riskera sina liv för att få en möjlighet att komma hit. Varje vecka hör vi om människor som drunknar i Medelhavet i sin längtan att få en ny livschans i Europa.

Men de politiska partierna sjunger mer eller mindre samma klagovisa som tidigare valrörelser med vissa undantag. Miljöpartiets förändring är en skön fläkt.

Anmärkningsvärt är också att de två partier, SD och V, som vill att Sverige lämnar EU inte vill ”driva denna fråga” just nu. Att det inte beror på att partierna egentligen har ändrat inställning framgår tydligt, när man lyssnar på herrar Sjöstedt och Åkesson.

Som alla vi andra har de båda sett att flera opinionsundersökningar visar att svenskarna aldrig varit så EU-vänliga som i dag. Men det ändrar tonläget föga! Det är som om man inte riktigt tror på att det kan vara sant att svenskarna håller på att börja gilla EU.

Det jag inte alls förstår är varför de vanligtvis Europavänliga partierna, Moderaterna och Kristdemokraterna är så ljumma i sitt budskap.

Är Carl Bildt och Alf Svensson redan historia?

Om några veckor är det 75 år sedan de allierade styrkorna landsteg på Frankrikes kust och de hårt drabbade européerna började hoppas på ett slut på det fasansfulla mördandet. 

Vårt land hade klarat sig undan nazisternas härjningar och hade genom regeringens eftergiftspolitik undgått ockupation och bombningar. Vi stod färdiga att med vår industri bygga upp det nya Europa!

Men från allra första början handlade Sveriges engagemang om handel och ekonomisk utveckling.  Vi ville däremot inte vara med om att bygga upp det förstörda Europa genom aktivt politiskt och fördjupat samarbete. Det fick dessa förstörda länder och deras ledare klara av på egen hand.

Ju mer jag läser om svenska regeringars motvilja att ta del av eller förstå den politiska vision som var Robert Schumans budskap i Paris den 9 maj 1950, desto mer dyster blir jag.

Varför denna ängslan? 

Var rädslan för Sovjetunionen det som drev ledande socialdemokrater som Tage Erlander och Olof Palme att ställa sig vid sidan av?

Möjligen kan Tage Erlanders agerande förstås under kalla krigets bistraste år på 50-och 60-talen. 

Men Olof Palme med sitt engagemang för frihet och samverkan i Afrika, Asien och Sydamerika. Varför svek han sina socialdemokratiska vänner i Europa, när de behövde hans stöd för att bygga vidare på den europeiska integrationen?

Min respekt för de personer som vågade bygga det nya Europa är svårt att forma i ord. Här fanns inget ”lagom”!

När Ebba Busch Thor säger att det var kristdemokrater som format Europa, har hon ju helt rätt.

I EU-valet om en dryg vecka borde vi minnas och hedra kristdemokraten och Västtysklands mångårige förbundskansler Konrad Adenauer, som lyckades försona arvfienderna Frankrike och Tyskland. 

En annan att böja sitt huvud för är liberalen Simone Veil, överlevande från Förintelsen, feminist och banbrytande politiker i Frankrike under många år, som var den första talmannen i det nya direktvalda EU-parlamentet 1979.

Skänk gärna dessa båda några tankar, när Du lägger Din röst den 26 maj! 

Utan deras och andras, mod och framsynthet, hade vi inte haft denna unika möjlighet som vi européer har, att göra vår röst hörd i detta gränslösa demokratiska val.

Olle Schmidt