KRÖNIKA. Häromdagen mötte jag ett hundratal intresserade elever på Östra Grevie Folkhögskola. De flesta var tämligen nya i vårt land, men ändå väldigt villiga att fråga och lära sig mer. En ung man var nyfiken på hur EU fungerar och hur jag såg på framtiden för Sverige och EU.

Han verkade påtagligt positiv till det europeiska samarbetet, i varje fall inte negativ, samtidigt som han sade sig var vänsterpartist.

Ibland får Vänsterns och Jonas Sjöstedts snurrande om svenskt EU-utträde eller inte, sin rimliga förklaring.

Många vänsterpartister vill helt enkelt inte att Sverige skall lämna EU, därför håller vi tyst under EU-valrörelsen, tycks vara ledningens receptet.

Liknande strategi har SD valt.

Kanske smart men knappast hedervärt!

Låt mig göra några observationer så här i början av EU-valrörelsen lite från sidan.

EU:s budget

Fråga om hur mycket vårt land skall betala till EU är en ständig diskussion. Finansministern säger som alla sina företrädare nej till någon ytterligare höjning, vilket nog får anses ligga i uppdragets natur. En finansministers huvuduppgift är att avvisa alla utgiftshöjningar, det kan jag förstå.

Däremot är det synnerligen trist att höra så gott som alla toppkandidater inför EU-valet uttala en total oförståelse att det samlade EU skulle kunna behöva extra medel för att genomföra de extra uppgifter som medlemsländerna ålägger gemenskapen att utföra.

Det slösas med EU-medel, hörs inte sällan. Men stämmer detta, att det slösas?

Den totala EU-budgeten är cirka 1 procent av medlemsländernas samlade BNI.

Självfallet skall EU:s medel används så effektivt som möjligt, och fusket skall stoppas.

Nu går utvecklingen faktiskt i rätt riktning. Allt färre fel begås, vilket EU:s Revisionsrätt konstaterat.

Störst är fortsatt problemen i medlemsländerna, där de flesta felaktigheterna upptäcks.

Själva EU-kommissionen, som oftast är i skottgluggen, och som ansvarar för den ständigt kritiserade administrationen, där stannar felen vid 0,5 procent.

Under mina år i den svenska politiken har också budgetfel förekommit, såväl inom regionen som kommunen.

Den statliga byråkratin har väl heller inte visat sig vara felfri, om jag uttrycker mig försiktigt, med Transportstyrelsen, Försäkringskassan och Migrationsverket som några färska myndigheter med problem.

Skatter

Det har också varit intressant att notera att skatter är så känsliga att det verkar hart när omöjligt att tänka sig en koldioxidskatt på EU-nivå, även om de flesta inser att detta är ett effektivt sätt att få bukt med de ökande utsläppen på vår kontinent.

I Sverige går det bra att argumentera för högre miljöskatter, men inte på EU-nivå. Ett i sanning märkligt och svårförståeligt påstående!

Den svenska modellen

Att försvara den svenska modellen är ett annat tema, som brukar prägla EU-valrörelser. Vi i Sverige har förvisso all anledning att vara stolta över hur väl vårt samhällssystem och vår arbetsmarknadsmodell har tjänat oss i decennier.

Möjligen borde vi också påminna oss om att Sveriges förutsättningar har varit andra än de allra flesta länders i Europa.

Att i längden avvisa alla krav på att EU också skall ta mer social hänsyn i tron att detta skulle försvaga den svenska modellen, tror jag är fel.

Det betyder självfallet inte att de breda socialpolitiska områdena skall hamna under europeisk domvärjo. Men att klyftor mellan länder och medborgare behöver utjämnas är ingen ny tanke inom EU-samarbetet.

I mitten av 1970-talet skapades den regionala utvecklingsfonden för att ge förutsättningar för ett mer solidariskt Europa, där fattiga delar skulle ges extra möjlighet genom att växa med stöd av EU-medel.

Jag vet mycket väl att mina synpunkter på ett EU med mer av socialt innehåll är mycket kontroversiella, inte bara högerut utan också på vänsterkanten.

När jag läste Per Wirténs utmärka skrift ”Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater” och hans tågresa från Rumänien och Bulgarien till Paris och London, kände jag att han är något på spåren.

Hur stora skillnader i levnadsvillkor kan medborgarna inom samma union klara av? Riskerar olikheterna att bli för stora och sammanhållningen mellan medlemsländerna att krackelera?

Jag tror inte att dessa synpunkter helt enkelt kan avfärdas som lappri.

I de försök att fördjupa samarbetet, i första hand inom euroområdet, som president Macron varit inne på, finns också inslag av försiktiga steg till ett mer socialt innehåll i det framtida EU-samarbetet.

Det vore dumt av svenska politiker att endast avfärda sådana tankegångar utan att lyssna!

Europa är mer än Sverige!

Den europeiska historien visar att ”lagom” fred eller ”lagom” demokrati inte var det som byggde det fria och öppna Europa!

Winston Churchill var allt annat än ”lagom”, när han lovade att seger var det enda tänkbara.

Robert Schumanns Kol- och stålunion hade inget ”lagom” över sig.

Konrad Adenauer trodde inte på en ”lagom” försoning mellan Frankrike och Tyskland!

Olle Schmidt