KRÖNIKA. När de flesta av oss inte trodde det kunde bli värre, så blev det precis det.

Förvirringen i Westminster verkar total.

När Theresa May och Jean-Claude Juncker hade sitt kvällsmöte såg man hur desperationen och tröttheten lyste fram. där de båda uppträdde på en gemensam presskonferens (vilken i ordningen?) i ett av de grå mötesrummen i Strasbourg.

Det är inte muntert att beskåda vad som händer i det en gång så stolta Förenade Kungariket.

Det historiska ansvaret för detta moras vilar för alltid tungt på den förre premiärministern David Cameron som riskerade sitt lands framtid för ren och skär partiegoism samt den ständigt flinande Nigel Farage från det EU-kritiska partiet, UKIP, som var beredd att föra en lögnaktig valkampanj i syfte att locka osäkra och oroliga väljare i svallvågorna efter flyktingkatastrofen i Europa efter 2015.

Visst finns det bekymmer inom EU, men allt är verkligen inte nattsvart.

De som trodde att EU skulle spricka sönder efter den brittiska folkomröstningen har haft fel. Det finns inga tendenser att fler länder vill lämna. Tvärtom har stödet för unionen ökat, inte minst i vårt eget land. Aldrig har så många svenskar sett så positivt på EU.

Därför var det givetvis ingen sinkadus att såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna inför valet har försökt skrinlägga sina planer om ett svenskt utträde ur unionen.

Visst är det bra att partier inser realiteter och lyssnar på väjarna, men denna typ av tillfällig omvändelse under galgen borde inte imponera på någon.

Både Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson har också haft väldigt svårt att förklara varför och just nu. Den praktiska politiken från dessa båda partier går ju fortsatt i hög grad ut på försvaga EU och återföra inflytande till nationalstaten.

Det paradoxala är också att de länder i Östeuropa där regeringarna är de mest högröstade mot ”Bryssel”, är stödet för EU högt.

Allt strul med Brexit har helt klart förenat övriga EU-länder. Möjligen kan också president Trump ha haft en helande effekt i Europa.

De visioner om ett framtida EU, som den franske presidenten presenterar inför valet till EU-parlamentet, innehåller många intressanta ingångar. Därför blir det så trist att nästan alla Macrons tankar om hur EU skall utvecklas det kommande decenniet avfärdas av de flesta svenska politiker och debattörer. Det mesta gick i moll!

Blott Sverige svenska krusbär har, för att tala med Carl Jonas Love Almquist.

När den franske presidenten vänder sig till Europas medborgare, tas det emot med den vanliga svenska motvilligheten.  Somliga drar sig inte för att tillrättavisa den franske presidenten på ett tämligen trist svenskt sätt. Vi vet, vi kan!

Som vanligt går KD:s högljudda Sara Skyttedal längst. Hon verkar tycka lika illa om Orban som Macron. Man må undra vad Europavännen och hedersmannen, Alf Svensson, säger om slikt tal?

Vad president Macron gör är att han försöker minska det så kallade demokratiska underskottet i EU genom att öppna för en dialog. I sitt land reser han och hans ministrar runt och tar öppna stormöten med medborgana om Frankrikes och EU:s framtid.

När gjorde en svensk statsminister det senast?

Nog hade det funnits anledning att de fyra partierna bakom ”Januariöverenskommelsen” hade rest land och rike runt för att förklara vad det vad som hände under alla dessa dagar Sverige stod utan regering. Detta hade varit ett ypperligt tillfälle att också föra in Europa i samtalen.

Visst är situationen med ”de gula västarna” av en annan dimension i Frankrike, men också vårt land lider av avsaknaden av fördjupande samtal mellan beslutsfattare och väljare, inte minst när det handlar om EU.

Det är riktigt att Macron föreslår mer av överstatlighet inom vissa områden, och det uppfattas ju oftast som ett rött skynke i vårt land.

Men såvitt jag minns har detta varit den allmänna svenska reaktionen på flera av de områden som det idag råder en tämligen bred samsyn kring; miljöpolitik, brottslighet och asylpolitik. Saker förändras över tid.

President Macron avslutar på ett högstämt sätt, också det strider mot vår svenska mer lågmälda retorik. Men nog kunde vi väl ändå välkomna detta försök att få fart på en bredare och djupare EU-diskussion. Givetvis inte okritiskt, men ändå med öppet sinne!

”Vi kan inte låta nationalister, som inte har någon lösning att erbjuda, utnyttja missnöjet bland våra folk. Vi kan inte vara sömngångare i ett kraftlöst Europa. //—//

Den europeiska humanismen kräver handling. Överallt vill medborgarna delta i förändringen.”

Olle Schmidt