KRÖNIKA. Snart stundar val till EU-parlamentet, och de svenska partierna verkar vilja överträffa varandra i ängslighet om hur EU i framtiden skall formas.

Vad vi i Sverige behöver är öppenhjärtiga debatter om skillnader i sak och ideologi.  Väjarna mår väl av tuffa, men sakliga debatter, om vilken väg Sverige skall ta i ett Europa som helt håller på förändras.

Allt är inte bra med EU, det är förvisso sant. Men försök tänk bort EU från den europeiska kartan de senaste sjuttio åren, och jag är övertygad om att många kommer att få skrämselhicka i efterskott.

Vi vet att EP-valen lockar färre att rösta, därför behövs tydliga skiljelinjer mellan partierna och mellan kandidater, som vågar ta ut svängarna.

En mellanmjölksvalrörelse riskerar att bli en enda stor gäspning! Och sluta med ett lågt valdeltagande!

Det som sker i Storbritannien borde få oss att inse vådan av att släppa fram onyanserade och populistiska budskap.

När anden väl är ur flaskan, kan det vara för sent.

Låt mig få påminna om grunderna till det Europa vi i dag ser, och faran att vad vi uppnått på vår kontinent riskerar att slitas sönder av populistiska krafter som Sverigedemokraterna och deras likasinnade.

Nästa år det 75 år sedan krigsslutet.

Europatanken föddes under 1920-talet, men kollapsade förstås i samband med nazismens och fascismens framfart.

Under andra världskriget uppstod åter tankar på ett närmare europeiskt samarbete. Den franske industrimannen och regeringsrådgivaren, Jean Monnet, försökte övertyga Winston Churchill och general de Gaulle om att bilda en politisk union mellan Storbritannien och Frankrike. Men så blev det som bekant inte.

Det finns flera bevis på att drömmen om ett enat Europa levde under de förfärliga krigsåren. Vilket Europa skulle kunna formas när kriget var slut rådde det däremot inte enighet om; ett socialistiskt, kommunistiskt Europa eller ett liberalt, marknadsorienterat Europa.

I Zürich den 19 september 1946 höll Winston Churchill sitt berömda tal om ett slags Europas Förenta Stater:

”I wish to speak to you today about the tragedy of Europe. //…// What is this sovereign remedy? It is to recreate the European Family, or as much of it as we can, and to provide it with a structure under which it can dwell in peace, in safety and in freedom. We must build a kind of United States of Europe. (…) The first step in the recreation of the European Family must be a partnership between France and Germany.”

En viktig konferens ägde rum i Haag den 7-11 maj 1948 med närmare 800 delegater, där Winston Churchill var en självskriven huvudtalare. Åter påminde han om vikten av att Europa enades för att bevara fred, frihet och demokrati på vår kontinent. Men det framgick allt tydligare att detta enade Europa skulle formas utan Storbritannien.

Nu hade det kalla kriget börjat och Europa började på allvar delas upp.

En rad prominenta personer fanns på plats i Haag dessa omtumlande dagar, flera blivande europeiska ledare, som Francois Mitterrand, Harold McMillan, Altiero Spinelli, Anthony Eden samt två västtyska kommande ledare, Gustav Heinemann och Konrad Adenauer.

Det svenska intresset var ytterst begränsat, ingen svensk minister, dock en mindre delegation riksdagsledamöter.

I Haag denna vår, tre år efter kriget, visade Sverige sitt politiska ointresse för hur Europa skulle återuppbyggas och politiskt enas.

Fram till Berlinmurens fall präglades det svenska förhållningssättet till Europa av ängslan och tövan.

Låt inte årets valrörelse leda oss fel igen! Det övriga Europa, framförallt länderna inom eurozonen, kommer inte att invänta ett Sverige vars politik drivs ”av ett tvärsäkert kanske”, som Ylva Nilsson fyndigt kallat den svenska regeringens EU-strategi.

Olle Schmidt