Gunnar Hökmark 620 border

I en Agendadebatt för några veckor sedan råkade Stefan Löfven försäga sig. Han sa nämligen ,som ett beröm åt regeringens politik, att vi har en sjunkande arbetslöshet och stigande sysselsättning. Konstigt nog är det inte mer uppmärksammat än att det bara blev en kommentar för att bemöta Alliansen.

Problemet för Löfven med detta yttrande är nämligen betydande. För det första skiljer sig stigande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet inte från vad som skedde under den regering han efterträdde. Faktum är att Sverige under allianstiden hade den snabbaste tillväxten av jobb i hela Europa, Tyskland med sina låglönejobb undantaget, och att vi nådde Europas högsta sysselsättning. Så långt är det dock inte så svårt för Löfven.

Men, för det andra, så sker det senaste årets växande sysselsättning och denna sjunkande arbetslöshet förvisso under de rödgrönas men som ett resultat av den allianspolitik som gav fler jobb. Inte bara i bemärkelsen av det som skedde under de senaste åtta åren, det är i allra högsta grad en relevant reflexion, utan i bemärkelsen av att det har varit en allianspolitik som legat till grund för den ekonomiska utvecklingen även under det senaste året.

Eller omvänt, det har inte varit en rödgrön budget med höjda skatter på allt som rör sig som har lett till den växande sysselsättning och sjunkande arbetslöshet som Löfven försökte göra till sin förtjänst. Det är i stället den budget som de rödgröna har kritiserat och menat vara ett problem för dem eftersom de inte, som det heter, når ut till väljarna. Men alliansens politik har i betydande omfattning nått ut och påverkat verkligheten. Med resultat sjunkande arbetslöshet och stigande sysselsättning.

Det är denna politik som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill ändra på. De vill istället höja skatter på jobb och företagande, på transporter och på energiintensiv industri. Det vill säga den politik de ägnat det senaste året till att kritisera har gett ett resultat som statsministern gärna skryter om samtidigt som man går och väntar på effekterna av skattehöjningar som ger högre kostnadsläge, dyrare jobb och sämre konkurrenskraft för företagen.

Och när man tänker efter är det slående att det är den stora eftersläpningen som de rödgröna nu gläds åt. Koldioxidutsläppen minskar eftersom den kärnkraft de drivit fram avveckling av fortfarande är på plats. Skolor i kommuner med både fristående och kommunala huvudmän ger bättre resultat än de med bara kommunala skolor. Äldreomsorgen är bättre där alternativen är fler, förutom att den privata äldreomsorgen håller en statistiskt högre kvalitet än den kommunala.

Samtidigt som Sverige nu möter en flyktingvåg av unik omfattning tänker de rödgröna alltså stänga välfärd, höja arbetskostnader och avveckla energiproduktion. Vi ser runt om i Europa konsekvenserna av en politik där man lånar för utgifterna, där man beskattar jobben och företagen och där man inte har den energiproduktion som försörjningstryggheten kräver. Det går inte bra för de länderna.

Den rödgröna regeringen följer inte de goda exemplen utan de dåliga samtidigt som man är handfallen inför behovet av att reformera för att få mer privat välfärd, fler jobb, öppnare arbetsmarknad, ökat byggande och en välfärd som stärker de många människorna. Stefan Löfven må skryta med allianspolitikens konsekvenser men han kommer tyvärr inte ha mycket att skryta med när det gäller den egna politikens konsekvenser.

Gunnar Hökmark (M)
europaparlamentariker