KRÖNIKA. Demokratin möter i vår tid många hot. Nya auktoritära regimer växer sig starka, antingen genom en identitetspolitik som reducerar den enskildes rätt och demokratins utgångspunkt, eller helt enkelt genom förtryck förenat med växande ekonomisk eller militär kraft. Hoten mot demokratin innebär också hot mot den fred och frihet vi tar för självklar.

Inför dessa hot finns ingen neutralitet. Sverige är lika lite neutralt som något annat land av det skälet att hoten inte riktar sig mot allianser eller block, utan mot demokratier och rättsstater just för att de som demokratier och rättsstater står emot despotins krafter.

Kanske håller vår syn på demokratin som en självklarhet på att bli till en svaghet i försvaret av den, som gör att vi inte ser vårt eget ansvar för att värna demokratins former och innehåll.

Ledande företrädare för politiska partier i Sverige menar på fullt allvar att despotin har sin poäng för att nå mål som man anser överordnas demokratin, i föreställningen att det är så man räddar klimatet. Så kallade influencers menar att vi behöver en stark man som kör över folket i tron att det är så man kan rädda världen. Det är inget nytt. Despotier har alltid uppstått för att någon trott sig ha sett en sanning som är större än andras frihet.

Världen över växer starka ekonomier fram som präglas av diktaturens förtryck. Deras värderingar riskerar att få ett ökat genomslag i den globala miljön i takt med deras växande ekonomiska betydelse. Det gäller inte minst Kina som om några decennier blir världens största ekonomi. Därtill länder som Ryssland, Filippinerna liksom Saudiarabien och Iran, som exploderar av sitt hat mot oliktänkande och människor av annan religion. I Europa ifrågasätts demokratins institutioner i länder som Ungern, Rumänien, Tjeckien, Slovakien och Malta.

Vi riskerar att präglas av det.

Tystnad inför Kina och kommunistpartiets brutala övergrepp mot mänskliga rättigheter och aggressioner mot andra länder. Oförmåga att dra gränser mot rysk aggression eller en beundran inför den starke man och den nationalism som Putin symboliserar. Tystnad inför de regimer som hatar Israel för dess demokrati och dess judiska befolkning.

Den tystnaden göder den antisemitism i Sverige som har sina rötter i Mellanöstern. Malmö har blivit känt världen över för helt fel saker, vilket är orättvist för Malmö, men på grund av socialdemokraters oförmåga att se antisemitism i den egna organisationen och tystnaden inför antisemitism i det offentliga rummet, i tron att man skulle vara tolerant emot den om den uttrycks av en minoritetsgrupp.

Vi behöver samla oss för att inte bara stå emot utan vinna över hoten.

För det första måste vi i det svenska samhället bekämpa segregation och få till reformer för integration. Vi måste vara benhårda mot den kriminalitet som drabbar segregationens områden mer än andra, men som slår mot hela samhället. Vi behöver en politisk aktivism som handlar om verkliga förändringar i stället för positionsspel i media.

För det andra måste vi visa att vi menar allvar med försvaret av demokratin. Svensk polis måste kunna möta gängkriminalitet och terrorism. De som på grund av sin brottslighet eller närhet till terrorism inte har rätt att vara i Sverige ska utvisas liksom de som saknar asylskäl. Annars kommer vi inte kunna ta hand om dem som behöver skydd.

För det tredje måste vi ha ett starkt försvar av vårt samhälle. Ett försvar som kan stå emot  cyberattacker och desinformation och som värnar vår infrastruktur, men också som kan möta den upprustning vi ser kring Östersjön.

För det fjärde måste vi inom ramen för EU driva en tydlig politik mot rysk aggression och påverkanspolitik, mot rysk penningtvätt och korruption. Det kan inget land ensamt göra. EU behöver utveckla sin försvars- och säkerhetspolitik mot de moderna hot vi redan möter.

För det femte behöver vi värna demokratier tillsammans med andra demokratier, i ord när demokratin ifrågasätts men framförallt i handling. Estland, Lettland och Litauen blir liksom Polen säkrare om Sverige är med i Nato och deras säkerhet blir även vår säkerhet.

Det är dags att vi tar hoten på allvar. Det är nämligen allvar nu.

Gunnar Hökmark