KRÖNIKA. Det fanns en tid då jag var en varm anhängare av folkomröstningar. Det gällde stora som små frågor.

Min entusiasm hade som utgångspunkt, ”folket har alltid rätt”. Så tycker jag fortsatt, men med åren har jag modifierat mitt synsätt.

Inte i första hand för att medborgarna har ”röstat fel” och vars åsikter i slutändan behöver korrigeras.

Nej, mina dubier utgår från att ofta ställs medborgarna inför nästintill omöjliga val.  Ett enkelt och avskalat Ja eller Nej räcker sällan som svar.

Omröstningen om brittiskt utträde ur EU sommaren 2016 är ett sådant tydligt exempel. I en rådgivande omröstning säger en majoritet Ja till att lämna EU.

Men visste majoriteten av britterna, huvudsakligen från England och Wales, som var för Brexit, vad det i praktiken innebar? De allra flesta skulle nog efter snart två års utdragna förhandlingar inte vara så säkra på svaret.

Ovissheten inför framtiden tog nya dimensioner denna vecka. Avtalet mellan Förenande Kungariket och EU har förvisso motvilligt godkänts av de 27 kvarvarande EU-ledarna, men stött på problem i London.

Omröstningen om avtalet som skulle ägt rum i tisdags fick uppskjutas, eftersom premiärministern gick mot ett förmodat nederlag.

Premiärminister May, starkt ifrågasatt från alla håll, begav sig på en snabbtur till viktiga EU-huvudstäder för att hitta någon ytterligare skrivning för att tillgodose de missnöjda, i första hand inom sitt eget parti.

Då utbrast Labourledaren, Jeremy Corbyn:

”What on earth is she in doing in Europe. It can not be Christmas shopping?”

Intressant är att Corbyn inte sade EU, utan att Mays resa skedde i Europa.

Britterna vill lämna EU och Labourledarens effektiva retorik antyder att Storbritannien inte är en del av Europa.

Historien går igen.

I sina utmärkta memoarer ”Storklockan i Paris” och biografin över de Gaulle påminner den vittkände svenske journalisten Knut Ståhlberg om det berömda citatet från Winston Churchill i ett stormigt meningsutbyte med den franske generalen de Gaulle någon dag före invasionen ”Operation Overlord” av de allierade styrkorna 1944, som var början på slutet för Hitler.  Generalen ansåg sig ha blivit förd bakom ljuset av Roosevelt och Churchill om Frankrikes status efter ”the D-Day”.

– Vi kommer att befria Europa. Men det är för att amerikanerna är med oss. För kom ihåg, fortsätter Churchill, varje gång vi är tvungna att välja mellan Europa och den vida oceanen, väljer vi oceanen. Varje gång jag har att välja mellan er och Roosevelt, väljer jag Roosevelt!”

Det britterna återigen har att ta ställning till är deras ambivalenta förhållande till övriga Europa.

Theresa May, som var för Bremain, har gjort indiska reptrick så gott som varje vecka sedan förhandlingarna började.

Ministrar har kommit och gått i en strid ström. Möjliga och omöjliga förslag har diskuterats, accepterats och förkastats.

Nu när ödestimmen närmar sig, den 29 mars nästa år skall EU för första gången någonsin se en medlemsnation lämna.

Premiärministern argumenterar med emfas att detta är den bästa uppgörelse som går att få. Brexitanhängarna fortsätter att ösa sin galla över avtalet.

Just nu formas en ”ohelig” allians mellan dem som eftersträvar en stenhård Brexit, eller inget avtal alls, och dem som vill en mjukare Brexit, eller en ny folkomröstning om det avtal som nu ligger på bordet.

Premiärminister May klarade förtroendeomröstningen i det egna partiet i veckan, men hennes kamp för en anständig sorti ur EU fortgår.

Kommer hon att ro detta i hamn?

Jag är alltmer tveksam. Hon förtjänar respekt på det sätt som hon står upp för de grundläggande principer som utträdesavtalet försöker inrymma: klara rättsprinciper mellan de två parterna, tydliga villkor för alla dem som bedriver affärsverksamhet över Kanalen, likvärdig hantering av såväl brittiska som EU-medborgare samt, kanske den svåraste frågan, fortsatt öppen gräns mellan Irland och Nordirland för att undvika en upprepning av oroligheterna (The Troubles) på den gröna ön.

Alltfler undrar om Brexit bli av.

Medborgarna har rätt att ändra sig – också i Storbritannien – om konsekvenserna av ett brittiskt utträde ur EU blir alltför långgående och dramatiska.

Kan EU-ledarnas allmänna löften lugna kritikerna om att se med välvilja på Irlandsfrågan och påskynda ett handelsavtal efter utträdet?

Kanske?

Annars närmar sig en ny folkomröstning!

Vi har som bekant allmänna val med jämna mellanrum för att ge medborgarna möjlighet att bedöma det som politikerna uträttat under en viss period.

Detta måste också gälla folkomröstningar!

Olle Schmidt (L)